Du svarer på indlæg fra Björn Persson (2001-09-26 18:14:48)" Vänner,
Har noterat den intressanta diskussionen i "
orientering.dk" (gratulerar dansk orientering till denna nya portal) kring sprint m.m. Eftersom jag dristat mig att delta i motsvarande debatt i norska "O-nett", vill jag gärna hänga med även här.
Låt mig först uttrycka en viss förvåning över att såväl elitlöpare som "PWT-veteraner" i detta forum uttrycker negativa reaktioner över att sprinten kommit in i VM-programmet. Som jag uppfattade händelserna i Leibnitz 2000, var det ju just dessa grupper som livligast stod bakom och hejade på Norges delegation när den motionerade i frågan till IOF-kongressen.
Det intressanta som skedde när man röstade för införandet av sprint, var att man skickade en signal till orienteringsvärlden om att vårt grenprogram behöver kompletteras, och det med en ny form av orientering byggd på hög fart och kort löptid. Men man gick i sina strävanden för långt och försökte att i motionen också detaljreglera den tävlingsmodell som grenen skall utövas i.
Det som alltså var mindre lyckat var att via ett kongressbeslut införa en gren så ny och oprövad att mycket få av IOF:s medlemsländer hade erfarenhet av att arrangera den, och ännu färre hade egna mästerskap i den. Och det är mot den bakgrunden vi skall nyansera kritiken mot genomförda arrangemang, och istället tillsammans försöka vidareutveckla den potential som många av oss är ense om att sprinten faktiskt har.
Jag vill på en gång säga att jag har ett principiellt problem med argumentet att modellen måste vila på serien som form. Jag kan inte acceptera att införa en gren som inte har sådana kvaliteter att den kan avgöras vid en tävling, ett tillfälle. Att sedan grenen kan bli föremål för att avgöras i serieform, är en sekundär fråga, men får aldrig vara en förutsättning enligt min mening!
För att komma in på utvecklingsresonemanget skulle jag vilja börja i följande frågeställning: Vad är det för unik profil vi söker i sprint, och vilka speciella kvaliteter hos löparen vill vi sätta på prov?
Som jag ser det har vi sedan tidigare en uthållighetsgren och en teknikgren. Jag menar att sprinten skall fylla ett utrymme i grenprogrammet där farten är i centrum, dvs det skall vara möjligt att pressa kilometertiderna betydligt under de gränser vi är vana vid i "skogsorientering", dvs ner mot, och kanske under 4 minuter, såsom i Tammerfors. Orientering under sådan stress är en annan idrott än en klassisk distans där en enda vägvalssträcka kan vara lika lång som en hel sprintbana! Jag ser vidare en del kvaliteter i sprint som vi haft svårt att ta fram i kort och klassisk, framför allt i relation till arenatänkande och publiknärhet, även om jag till min glädje noterar den utveckling i stort i sporten som innebär ett större arenatänkande även i våra klassiska grenar. Vi har en bit kvar, men helt klart är förändringar på gång, med slingor, arenapassager, storskärmar osv. PWT har lärt oss alla en hel del här!
Låt mig vända tillbaka till frågan om svårighetsgrader. Är det inte så att på en lätt bana kommer misstagen ändå, när "farten övergår förståndet". Jag vill därmed inte säga att Tammerfors var idealet för framtiden, men enligt min mening OK som första VM och som start och inspirationskälla för vidare utveckling. Vi har ju också sagt att sprinten mycket väl kan köras i by-miljö, och vilka svåra kontrollpunkter och andra tekniska svårigheter hittar du då? Är det inte så att en stor del av de uppskattade PWT-loppen har legat på, om inte D12, så åtminstone H14:s svårighetsgrad. Det är liksom inte det som är poängen med sprint anser jag, utan förmågan att styra rätt, ta rationella beslut och tolka kartan i "overspeed".
Återigen, det är viktigt att de nyheter som införs i orienteringens grenprogram utformas så att de tillför något nytt. Det är därför jag är negativ till att sprinten skall ha samma tekniska svårighetsgrad som dagens kortdistans, vad avser kontrollpunkter m.m. Skulle det bli så, ja då har vi bara fått en kortare form av kortdistans. På sammma sätt vill jag att den längsta distansen skall behålla den karaktär av fysiskt prov med långsträckor och vägvalsproblematik. Allt för att ge varje gren sina unika värden. Jag tycker att man är fel ute när man kallar sprinten "VM i barnbana". För ärligt talat: Även Hanne Staff och Håkan Eriksson tog dåliga beslut och förlorade värdefulla sekunder när farten blev för hög och mjölksyran drog kraften ur kroppen. Det gjorde säkert några danska världsstjärnor också...
Hilsen,
Björn Persson
forman IOF EEP project "